Fars dag.

Vad glad en dotter kan göra sin far!

Fars dag har aldrig uppmärksammats i vår familj. Visserligen såg ”dagis-” och ”fritidsfröknarna” (även om de var män) till att barnen hade med sig, åtminstone, en teckning hem, för att pappa inte skulle tro att ingen kom ihåg. Likadant var det kring Mors dag.
Att vi aldrig firade särskilt, berodde naturligtvis på att dagarna är skapade av kommersiella skäl. Idag av blygsammare art, men ändå och kanske kan man tycka att det var en onödig protest. Däremot tror jag ingen skadats av den protesten.

När sedan teckningen kom hem, så var ju kommentaren given. -Vad fint! Tack, kära barn! (Ärligt talat, behövde vi aldrig göra oss till, teckningarna var alltid fina, så konstnärliga som våra barn är.)

Ni kan ju se själva! Och nåde den som kritiserar!

T Ylvén

Modern HR-verksamhet.

Mänskliga resurser, Human Resources, och hur vi borde hantera denna viktiga resurs. Ingen uttömmande sanning, utan bara små tankar eller baktankar!

Lite misstänksam blir jag, när vi måste tala om att de anställda är vår viktigaste resurs. Som om vi inställsamt måste förhålla oss till denna grupp, så att de inte lämnar oss eller motarbetar våra syften. Eller för att betona att vi inte alls sätter ekonomin i första rummet.
Självklart vet vi att de anställda behövs, precis i lika stor utsträckning som att vår verksamhet måste fungera och att de ekonomiska ramarna måste hållas. Då handlar det mesta om balans mellan åtminstone tre begrepp.

Nåväl, hur får vi vår personal att tycka att deras arbete både är roligt och värt att utföra? Det gäller naturligtvis att visa respekt och att göra arbetet, arbetsplatsen och utvecklingsmöjligheterna attraktiva.

Vi pratar om ARUBA, attrahera, rekrytera, utveckla, behålla och avveckla. Viktiga områden att ha en strategi för, där dialog och uppriktig känsla för individen och gruppen är väsentliga hållpunkter.

Allt annat, som kan visa på misstroende, misstänkliggörande och falskhet motverkar våra syften att skapa den kultur och miljö där arbetsglädjen får gro.

T Ylvén
(Bilder från ”Välkommen till firman” Yolanda Nave)

Stödgalor.

För mig har stödgalorna på TV alltid medfört någon form av tillgjordhet och näst intill socialpornografi.

Om det handlar om vishet eller ålderdomlig skröpplighet, vet jag inte, men jag har fått en modifierad uppfattning om dessa galor. Åtminstone måste jag ge en eloge till den senaste Världens barngala, som tydligt visade vad alla bidrag ändå kan hjälp till.

 

Min inställning har varit tveeggad, dels har jag tyckt att bidragen gör sitt, men dels har jag uppfattat givandet som något av samvetsdämpande. Som den katolska bikten kanske, eller rent utav, för att känna sig på distans till det elände världen och världens barn utsätts för.

Helst skulle jag, som de sjuksköterskor och andra medicinskt utbildade, som rycker ut, få göra detsamma. På något sätt verkligen få erbjuda hjälpen personligen. Kanske är inte tiden förbi, men genom de reportage från bl.a. Haiti och Pakistan kan jag se nyttan. Och är det så att vi har ett överflöd, så skicka pengar till sådana hjälpinsatser. Kan du inte själv, med din person, bidra, så gör det genom yrkesfolk som kan, t.ex. Läkare utan gränser, Rädda Barnen o.s.v. Sätt in av ditt överflöd! Dina pengar gör nytta! Samtidigt får du lite samvetsfrid!

T Ylvén

Stilltje, vacuum eller skrivkramp!?

Sidan har fått vila. Nog har jag varit på väg att skriva igen, efter ödesdatumet den 19 september, men den riktiga viljan har inte kommit fram. Skriva om politik har känts lite för präktigt och naturligtvis lite stukat. Helst har jag velat skriva om helt andra saker, personliga, kulturella, filosofiska eller naturnära, men inte heller där har inspirationen funnits.
Många tankar snurrar i mitt huvud, men att fästa dem vid ord blir inte alltid det mest naturliga. Kan det vara en gammelmans dilemma?

Av flera skäl har tankar och diskussioner handlat om rekryteringsfrågor.
Kan då konstatera att det finns otroligt mycket dugliga människor med fantastiska kunskaper och erfarenheter. Mycket mer än de flesta tror!

Därför borde inte Sverige ha något problem med att tillhandahålla höga chefer och Vd:ar. Däremot finns det strukturer och system, som både vill och gör att vi ska anses ha för få dugliga individer av rätta kärnvirket.
Så länge som kulturen kring och ledarfilosofier om hur chefer ska vara, vilka attribut, kunskaper och egenskaper de ska ha, är av en tydlig marknadsekonomisk och storvulen stil, så kommer det alltid vara brist på bra chefer, eftersom det viktigaste är att ingå i samma sfär. Lika kliar lika!

Det kan dessutom vara så att det direkta syftet är att hålla prestigen uppe, rent utav också ersättningarna i form av höga löner och höga bonusar, inte resultaten i sig.

Egentligen utför inte våra Vd:ar och höga chefer ett arbete, som flertusenfallt överskrider vad andra kan och gör. Dessutom skulle många dugliga personer göra samma arbete lika bra för betydligt lägre ersättning. Här behövs ingen internationell jämförelse.
Chefens resultat beror mest på hur styrkorna kan formeras. Det betyder m.a.o. väldigt mycket vilka personer som finns runt chefen och Vd:n.

Vi behöver en revolution inom de stora företagens ledningar, privata liksom offentliga. Nya tankar kring vad som måste byggas upp kring ledaren, hur yngre personer med ny kunskap och vitalitet får möjlighet att träda in, dessutom med andra krav kring vad som måste åstadkommas och hur man i team löser de problem och framtidsfrågor, som ligger i ”röret”.

Ingen är oersättlig! Det borde kunna finnas hopp, men det behövs ett annat samhälle!

T Ylvén

Klotter.

Kan man rita en gubbe utan att lyfta pennan? Ja!

I ärlighetens namn, hade det gått, men jag förstärkte i bäckenet, så..vi får ta det för vad det var!
Det kom med några åsikter också!

T Ylvén

Nervositet!

Som hästarna inför åskan, kan nervositeten krypa i kroppen, likaså alstringen av energi innan utbrottet. Nu går vi mot allvarets timmar.

De tre senaste dagarna har intensiteten ökat. Äntligen känns det som viss media har fått dåligt samvete och därför börjar kompensera intrycken, ta t.ex. TV4.
Människor har också börjat fundera på sina förtidsröster, har de röstat fel? Fortfarande går det att ändra sig, några har gjort det, främst för samvetets skull, det går inte att försvara marknadsekonomins framfart, när den slår så hårt mot utsatta grupper. Det gäller att också efter valet kunna se dessa människor i ögonen. Många beskriver alliansens synsätt som hårt och kallt.

Nu får vi hoppas att de röda fanorna får fladdra friskt i vinden och inte hänga slokande och med bitterheten indränkt i tyget!

De här fanorna var det liv i!

T Ylvén

Depression.

Inget upplyftande inlägg kanske, men efter studiebesök i öppenpsykiatrin, vill jag beröra det som drabbar väldigt många i vår befolkning.
Det kan tyckas att jag svartmålar tillvaron. Naturligtvis är det mesta väldigt bra, men baksidan av det goda måendet är alla svackor. Vi vet att depressionerna allmänt ökar i Sverige.  Var annan kvinna och var fjärde man drabbas någon gång i livet av en djup depression.

Det handlar om att personen drabbas av nedstämdhet, känsla av värdelöshet, skuldkänslor, ångest, minskat intresse, minskad glädje, energilöshet, sömnstörningar m.m.

Orsakerna är lika skiftande som antalet drabbade, men för unga kan dagens idealbilder frammana dålig självkänsla, minskad förmåga att ta itu med problem och tankar om meningslöshet. För andra uppstår situationen av allvarliga livshändelser.

Insatserna från sjukvården kan oftast begränsas till samtalshjälp, terapi och medicinering. De flesta kan efter självstärkande åtgärder komma tillbaka till det helt vanliga livet igen. I allvarligare fall behövs både kraftigare medicinering och betydligt längre tid för återfrisknande.

Min slutsats är att vi måste möta problemet tidigt helst med hjälp till självhjälp, så att inte kriserna blir så djupa. Ett tydligt och fast förhållningssätt i rehabiliteringen måste också betonas, så att inte återinsjuknande inträffar. Samhället måste ta ansvaret och stärka insatserna inom primärvården och psykiatrin, för att hejda den fortsatta ökningen av en ny folksjukdom.

KÄRLEKENS ÖGON (ur Goggles (1938))

Kärlekens ögon de blåklintsblå
dem mötte just aldrig jag.
Men jag kommer ihåg ett par trötta grå
ögon som brast en dag.

Fjärilen håller du svårsamt fast
Förr´n köldens blomma den kysst.
Men jag kommer ihåg en blick som brast
och en mun som rörde sig tyst.

Nils Ferlin

T Ylvén